from here

Om 1 vecka ska jag träffa handledaren. Om 1 månad ska manus in. Om 2 månader är det opponering. Om 1 månad fyller jag ett år äldre. Kan jag inte bara köra in handen i elvispen som jag gjorde när jag var liten? Så kanske jag hinner med allt.

1 år närmare slutet. 1 år närmare grått hår och tandprotes. 1 år närmare pensioneringen. Dom säger att det blir bättre med åren. Att den här ångesten släpper. Att det börjar kännas bra att åldras. Får jag fråga vad dom syftar på då? Jag kan se mest negativa saker med att åldras.

Först och främst utseendet. Dom bästa åren är nu och en del har redan varit. Jag vill inte se ut som 17, men definitivt inte äldre än 25 (MAX!). Man får rynkor, grått hår, man blir tjock på fel ställen (kunde inte allt sätta sig på...brösten?) man får problem med kroppen, man får löständer, man ser sämre etc...

Sen är det resten, det är inte socialt respektabelt att gå ut och supa när man är 45, vara ute hela natten, hänga på efterdojja och allt det där (okej inte för att jag gör det så mkt nu heller, men man vill ju ha MÖJLIGHETEN liksom!)

Det blir mindre socialt accepterat att sitta och fnissa på ett café och ha på sig roliga kläder. Har du nånsin sett en 45 åring i leggings och lång tischa utan att det sett konstigt ut?

Plus att man måste börja jobba seriöst, man kan inte glassa. Man måste börja pensionsspara och ta massa lån. Man förväntas lägga ner pengar på konstiga saker som takpannor och foglim. Inte bara kläder och smink. Fast med det mer och mer begränsade klädutbudet så kanske det inte spelar nån roll?

Åldrande i sig innebär ju en mängd olika saker. Det fina med åldrandet är ju att man (oftast) blir klokare och visare och undviker att göra ungdomens misstag (fast det stämmer såklart inte på alla). Men däremot finns ålderdomens misstag kvar att göra. 

Jag vill bli en gammal och vis liten gumma som har smarta svar på allt. En som bakar bullar och bröd. En som bor några månader om året i ett väldigt soligt land och har tequilarace med sina vänner i roliga kläder och fnittrar på ett café.

Okej, alla åldrar kanske har sin charm, och det är kanske det man kommer fram till när man når alla dessa åldrar. Man skapar sig en helhet som till sist blir ens liv. Det tråkiga är att när man ser tillbaka på helheten i ens liv är man oftast snart död. Det är delarna som gör helheten, jag skulle nästan säga att det är delarna som gör livet! Helheten har vi ingen nytta av då. Iaf inte vad jag kan komma på nu. Kanske har det med åldern att göra. Kanske är det individuellt.

Elvispen lär utvisa.