hallå hallå... Koppla mig till - ja vem det nu kan tänkas vara. I have a new job, Part-time-student-job-not-so-regular type of job. Idag har jag matats med information på hur en växel fungerar. Korvstoppning i det närmaste.
Idag har jag fått trycka på knappar, Imorgon ska jag få börja prata! Läskigt.
Helt okej arbetstider, 8-16.30, mån - fre. Fast jag kommer bara få rycka in när det inte är nån annan som kan typ :P
Idag har vi även cyklat en runda runt den där sjön, Lulsundskanalen kanske det heter? Härligt att röra på sig lite. :)
Jag känner lite prestationsångest inför imorgon, tänk om jag kopplar fel? får en blackout? lägger på?
Okej, allt det kommer troligen att hända. Men hey! Det är OKEJ. Alla har vi varit nya nån gång på nånting och det är genom misslyckanden som man vet hur man inte ska göra. Fast jag är en person som har svårt för att misslyckas, eller inte så svårt för att misslyckas, men sätter press på mig själv (ibland lite för hård) för att klara det jag företagit mig, ibland lite väl hårt och snabbt.
Deep breath. Think. Take it easy. It will be OK. Deep breath. Take it again.
Sun is shining. Jag vill ut och fånga hösten på bild. Det ska jag göra! Jag ska även arbeta med min hemtentauppgift idag samt göra tårta till pappa och äta middag hemma. Time to go!
Idag har vi varit i bushen. Jag har gjort prao som skogshuggare. Det var ganska små träd vi högg (motorsågade), but a tree is a tree no matter how big it is.
Jag är slut i kroppen. Jag fattar inte hur dom orkade förr i tiden när dom var ute 8 timmar per dag 6 dagar i veckan i skogen och högg! Idag sitter vi framför en dator eller står upp hela dagarna och KLAGAR! Människan har varkligen blivit en skugga av sitt forna jag - och med den här utvecklingen så lär det inte bli bättre, folk knarkar bort sitt liv alternativt sitter och klagar bort det. Folk går till sjukgymnasten för förslitningsskador o dyl för att de sitter vid en sketen dator hela dagarna eller sitter vid ett band. Om alla skulle ut i skogen och hugga lite ved eller mala mjölet till sitt eget bröd eller vad som helst skulle människokroppen inte förtvina bort som den är på väg idag. Om 100 år sitter vi säkert i nån liten flygande bil och kan inte ens torka arslet själva utan att få en förslitningsskada i handleden.
Hej och hå. Idag har vi tvättat i tvättstugan. Jag tycker om att vara i tvättstugan, det doftar så gott! Fast nu har jag ett tvättmedel som är oparfymerat, men ändå! Frottéhanddukar är mysigt att tvätta, de blir så fluffiga sen! Idag tvättade jag även min rosa fluffmorgonrock - gissa om jag längtar tills jag får gossa ner mig i den?
Paralellt med tvättandet har jag även pluggat lite grand. Resultatdelen är klurig... Måste återgå till den snarast.
Sedan ska jag åka och hämta miitt nya rouge och manikyrset samt inhandla lite skinkstek till middagen ikväll då vi ska inviga vår nya wokpanna som vi fick av min moster.
Igår köpte jag nya skor.
Gissa varifrån? (I know you love this game, Sara!)
Igår var det en riktig pluggisdag, satt från 10 till 17 och sen lite till. Fick väldans massa gjort och det känns bra. Jag både längtar och längtar inte till jul. Längtar för det är så mysigt, men längtar inte för det betyder att en viss uppsats ska vara färdig och klar. (Om det blir det vet jag ju i o för sig vad jag ska ge till alla i julklapp..?)
Det känns som om den färdiga uppsatsen är en sån där liten snigel som sitter längst ner på Afrikas udde. Snigeln ska till Sverige, men har inga pengar till flygbiljett. Istället måste den krypa hela vägen. Med mig har den en stor resväska (utan hjul) innehållande 25 par skor som den måste släpa på.
Men nu vet den åtminstone vart den ska (typ). I förrgår var den på väg mot Kina.
Jag har ett problem; ska jag köpa ett par skor för 1000 kr i äkta skinn eller ett par för 400 kr i fejkskinn? Jag kommer ändå att behöva ett par "not so stylish but good to have when it is like -25 degrees outside" skor... de kostar mellan 500 och 1000 kr...
Ikväll blir det makaronilåda, googlade recept och fann att markoolio hade ett recept på sin blogg. Nu vet jag inte hur hans matlagningskunskaper är men receptet såg schysst ut så ikväll blir det markoolionilåda ;)
Vem är jag? Vem var jag och vad har jag blivit? Tycker jag om den jag har blivit?
Hur vet jag vem jag är? Vad utgör mitt jag? Jag har inte sökt efter mig själv i Asien eller Australien – men betyder det att jag inte har funnit mig själv? Eller bara att jag inte finns att hitta i Asien eller Australien? Att min identitet inte kommer att sitta på en strand och vänta på mig?
Jag tror att man måste hitta sig själv i sig själv. Inte med yttre världsliga ting. Vad konstituerar mig just nu? Var slutar mitt jag och var börjar världen?
Jag är Rita. Hej Rita. Vem är Rita? För det första är ”Rita” ett namn som mina föräldrar har gett mig via dopet. Namn får man för att andra ska kunna klassificera och ordna människor i sitt huvud. Vad konstituerar ens identitet? Den musik man lyssnar på? Det man arbetar med? Den man är tillsammans med? De kläder man har på sig? Var man bor? Vem man har i sin telefonlista? Hur mycket pengar man har på kontot? Vilken färg på blodet man har? Vem ens förfäder var?
Vad är indentitet och vad letar människor efter när de säger att de ska fara ”och hitta sig själva”? Hitta en bar med den billigaste spriten? Rida den vita ponnyn? Samla snäckor? En liten gubbe som säger "Äntligen har du funnit mig!" (fast det kanske händer om man rider den vita ponnyn..?)
Det är inte lätt att hitta vad man söker om man inte vet vad man letar efter.
Speglar de val man gör i livet ens identitet? Eller är det det som formar ens identitet? Vi människor har förmågan att planera vår tid framåt, emn även se tillbaka på det som varit. Genom att höra en låt men hörde för 5 år sedan kan man förflyttas tillbaka till denna tidpunkt och känna precis vad man kände då. Man känner att det är annorlunda motför nu. Man har förändrats. Hela tiden pågår en process inom oss själva. En process som aldrig tar slut.
Vad gör förresten dessa människor som ”har hittat sig själva”? Blir de nöjda sen? Åker de hem och känner sig tillfreds med tillvaron? Don’t think so.
Genom att vi under livets gång ändrar och byter alla dessa materiella ting, vårt utseende förändras, vi byter jobb, vi blir äldre, människor försvinner och kommer till, vi byter musiksmak etc så borde även vår identitet förändras.
Förändring är livets villkor. Ingenting är. Allt flyter. Så även vi. Men vi är människor och vi behöver trygghet i tillvaron. Vi behöver något som vi kan hänga upp vår tillvaro på. Om vi inte ens kan hänga upp tillvaron på vem vi är, hur ska vi då kunna handskas med resten?
När jag vet vad jag letar, ska jag ge mig ut och söka efter det.
Måste skriva uppsats nu! Känns som att jag aldrig kommer igång.. Kanske är det en rädsla. Att jag kommer att köra fast, att det jag hittills kommit fram till inte alls håller. Hope not. Har ätit gröt och te. Nu är jag fit for fight!
Vi har fått tv. En sån där HD-box där man kan se jättebra bild på en del kanaler... Resten är som vanligt. När man startar ett abonemang så får man oftast hela utbudet av kanalerna. Så vi har nött Canal +, tv1000 osv. ("Hustler" hade man tydligen inte tillgång till...) men gratis är gott! I torsdags såg vi "Blades of glory" och nyss såg vi "Click". Tänkvärd film. Läskigt. Mellan detta så har vi tuggat oss igenom "Spiderman 1, 2 och 3". Och idag såg vi "Hancock". Det har blitt mkt superpowerfilmer senast... Med den nya boxen kan man välja "8 favoriter" bland nästan hela utbudet, R valde nån HD sportkanal och jag valde National Geographic HD. Vilket djurdokumentärer! Det är som småspännande att sitta och kika in i jungeln och sådär, lära sig hur myror äter löv och liknande. Meditativt på nåt sätt.
Mellan allt tv tittande har jag plockat 4 liter vinbär (svarta och röda), bakat kanelbullar, gjort en köttfärspaj, dammsugit leggan och vart väldigt förkyld. Så förkyld att jag har tömt en toarulle nästan. Jag känner att det inte är "Lambi"...
Såhär spontant kan jag ge er ett tips på en superrolig film som ni måste se om ni inte har sett den; "Don't mess with the zohan"!
Första skoldagen gick bra. Började 10.15 och slutade 11.35. Chill. Många kända ansikten var det. Även från långt tillbaka. Det är konstigt, en del personer möter man aldrig även fast man bor i samma stad. nu menar jag inte Tokyo eller New York (för där verkar man alltid springa in i folk man känner) men en vanlig liten stad som Luleå. Jag menar på en storgata (som inte är så stor) borde man ju mötas åtminstone nån gång? men icke. När man möter personer från ens förflutna så ramlar man som tillbaka i tiden, tillbaka till den person man var då, hur allt var och vad man själv var. Det om något är ett kvitto på tidens gång och människans föränderlighet. Intressant är också hur en del inte alls förändras. Hur tiden har stått stilla med personen. Hur personen har fastnat i ett tidsfack för att vara där. är det bättre att förändras med tidens gång eller vara kvar i en period och stanna där? Eller så kanske alla har sin uppfattning om en viss tid i det förflutna och personerna man mötte där alltid kommer att se ut på ett visst sätt. Jag längtar nästan till dessa "class reunions" - för att se om personer faller tillbaka i sina "gamla roller". Eller gamla och gamla, det är kanske så personerna är och alltid har varit och tillsammans skapas en dynamik som är unik för varje grupp men ändå så lik en annan.
Inatt drömde jag för övrigt att jag gick på vassa glasbitar, och att varenda en fastnade under mina fötter, det var typ 100 stycken som jag fick ta ut! Någon som är bra på drömtydning?
