from here

Första skoldagen gick bra. Började 10.15 och slutade 11.35. Chill. Många kända ansikten var det. Även från långt tillbaka. Det är konstigt, en del personer möter man aldrig även fast man bor i samma stad. nu menar jag inte Tokyo eller New York (för där verkar man alltid springa in i folk man känner) men en vanlig liten stad som Luleå.  Jag menar på en storgata (som inte är så stor) borde man ju mötas åtminstone nån gång? men icke. När man möter personer från ens förflutna så ramlar man som tillbaka i tiden, tillbaka till den person man var då, hur allt var och vad man själv var. Det om något är ett kvitto på tidens gång och människans föränderlighet. Intressant är också hur en del inte alls förändras. Hur tiden har stått stilla med personen. Hur personen har fastnat i ett tidsfack för att vara där. är det bättre att förändras med tidens gång eller vara kvar i en period och stanna där? Eller så kanske alla har sin uppfattning om en viss tid i det förflutna och personerna man mötte där alltid kommer att se ut på ett visst sätt. Jag längtar nästan till dessa "class reunions" - för att se om personer faller tillbaka i sina "gamla roller". Eller gamla och gamla, det är kanske så personerna är och alltid har varit och tillsammans skapas en dynamik som är unik för varje grupp men ändå så lik en annan.